Hej!

Ensam tänker ni, jo jag ska förklara. Är ganska segt att va dom enda som har barn för att man har ingen att dela erfarenheter och utbyta tankar med. Jag skriver på forum och sånt men skulle va så himla kul att ha folk omkring sig med barn som förstår vad man går igenom. Nån som man kan ta och fika med eller ta en barnvagnspromenad.

Fick inbjudan till föräldragruppen idag så får ju se vad det är för folk där, det som är så himla drygt är väl att man är så ung vill ju gärna komma i kontakt med folk i ens egen ålder så kanske man har mer saker gemensamt än bara barn.

Ja nu över till nått helt annat. Idag var vi återigen på hörcentalen för att ta lite tester då OEA testet inte gav något utslag på BB och inte heller på de 2 efterföjnade kontrollerna. Fick inget reslutat idag heller och läkaren säger att det kan bero på vatten i örat som kommer att försvinna av sig självt. Det hoppas vi på så klart, men det kan även vara så att det finns en hörselnedsätting på ena örat och då vill man ju hitta det så tidigt som möjligt. Så blir uppföljning i början på maj igen så vi håller tummarna!

Sen måste ju jag oxå ge mig in i den här amningsdebatten eller vad man nu ska kalla det, vad sjutton är det för fel med att folk ska bli så upprörda för att man ammar offentligt? Är det meningen att vi mammor ska stanna hemma och isolera oss i 6 månader eller vad? Nu är jag inte så att jag känner för att bara hiva fram bröstet och låta ungen käka på,  utan gör det lite diskret dom få gånger jag hunnit vara ute. Men det är för att jag inte känner mig bekväm annars. Men tycker att mammor ska få göra precis som dom vill, man ska inte behöva gömma sig bakom en sjal om man inte vill. Men det verkar tydligen vara allt för många som tycker att det är så fel och äckligt. Amning är inget jag har reflekterat över tidigare, har inte brytt mig när jag sett mammor som ammat på café och sånt. Men sen så behöver man ju inte sitta och stirra heller. Förstår inte vad som är så provocerande med en mamma som ger sitt barn mat?! Hur tänker ni kring amning?!

Hej!

åhh idag blir våran ljuva lilla skatt hela 2 månader, och förut ikväll när vi gosade vid babygymmet så fick jag världen smile och ett litet skratt som belöning för alla sömnlösa nätter och oroligheter! Så underbart att höra, min lilla söta prins <3

Förutom det så förundras jag över hur många amningsinlägg som jag lyckas hitta under filtar, under soffan, på bodet, på golvet ja lite varstans faktiskt. Har kommit på för att jag tar ut dom och glömmer he tillbaka dom, läker bara om det går lite för lång tid mellan matningarna nu så tänker lixom att jag inte behöver dom, men det är himla mjukt å skönt :P

Åh känns så himla synd att Vincent är fast i frejkan, han är så himla rörlig och stark i benen dom stunder han är fri men det är ju så kort så han får inte träna så mycket med sina små ben. Nästa måndag ska vi till ortopeden och byta till en större sen är det bara 3 veckor kvar så får stå ut helt enkelt.

Just nu vet jag inte varför jag envisas med att sitta uppe haha borde verkligen sova eftersom lillen sover, så ska väl ta och hoppa i säng och hoppas hoppas på att han vaknar först vid 5 drömma kan man ju alltid! Haha var värsta klanten i natt, vaknade kl 4 och tyckte att han hade sovit så himla länge så gick och kollade honom, han sov så skönt, men kunde inte låta bli att stryka honom på kinden och rätta till täcket och då vaknade han :P Men då fick han ju komma över till våran säng och äta och mysa, så sov vi till och från ända till kl 11 :)

Hej!

Jaha då var vi inne på en ny vecka igen, vi avslutade våran helg med en tripp till Grimnäs. Blev solskenspromenad och söndagsmiddag å så tog vi hem ett gammat babygym som Vincent är stormförtjust i. Ni vet en sånt som är av plast å inte ett sånt där fancy med tyg, men han tycker att det är väldigt intressant. Förövrigt så har han 2 nätter irad nu sovit från 6 timmar i sträck! Kan bara hoppas att det håller i sig ett tag för det vore underbart, det gör så himla mycket att slippa vakna för kl 3 matningen.

Nu laddar vi för en ny vecka med nya äventyr och utmaningar!

Hej!

Lördag och lillen blir idag 8 veckor, tänk att det är hela 8 veckor sen vi låg på förlossningen, ja 8 veckor är väl inte så mycket tänker ni, men tiden går verkligen sjukt fort! Blev så känslosam igår när jag fick lägga bort dom små bodysarna i strl 50 som han hade dom första dagarna. Ja jag längtar att se hans vidare utveckling, att börja sitta upp,greppa tag i saker, krypa, smakisar, första stegen, första orden men redan nu, fast det inte händer överdrivet mycket så flyger veckorna bara förbi. Dom säger att bebistiden går fort och trots sömlösa nätter och stunder då man nästan når galenskap så försvinner bara dagarna.

Vi planerar nu för fortsatt föräldreledighet tillsammans så att även Niklas hinner vara med och ta vara på tiden, speciellt nu under sommaren då utveckligen verligen kommer att ta fart. Så vi kommer att vara hemma hela sommaren tillsammans och det känns jätte roligt, om än det kommer bli snålt. Som tur är han jag jobba tillräckligt länge innan graviditeten för att få dagar med SGI så får typ 425kr/dag och det är inte så jätte mycket då jag bara tar 5 dagar i veckan för att få dagarna att räcka längre. Blir ca 8000 i månaden och det är skilnad då jag jobbade och fick 13.000 Hyran är 4800, där betalar vi halva var, sen har jag egna räkningar som jag betalar för tidningen, spotify, netflix, itrim och min dator som jag har på avbetalning blir ca 1800 så det blir inte mycket kvar när man är klar.  Sen ska man handla mat och nu ska vi ha blöjor oxå och dom är himla dyra! Så därför har det varit otroligt viktigt för oss att Niklas har fått jobba för att vi ska få in lite mer pengar och kunna spara lite just för att vi ska kunna va hemma tillsammans sen.

Tyvärr är det inte alltid så lätt med pengar, visst inga pengar i världen kan ersätta den första tiden vi får med våran son, men vi måste kunna betala våra räkningar och ha nånstans att bo.  Så är det.

Finn mycket mer jag skulle kunna skriva om det här, men hinner inte utveckla allting nu för vi ska ta och njuta av solen en stund och ta oss en promenad, sen ska vi påböja ommöblering av sovrummet och göra så att golvytan blir större där, så att Vincent kan få en liten mer egen hörna där inne. Så blir det mellomys sen med lilla familjen <3

Hej!

Ljuva fredag som bjöd på solsken, sovmorgon och marknad med kolbulle och lagomt frusna fötter i converse, barnvagnsträngsel och färgglada balonger. Hem för lite bäbisbus och bäbismys <3 Sen blev det hemmagjord pizza i soffan framför Bones. Nu hinner jag inte skriva mer, för jag har en son som kallar på uppmärksamhet, ögon säger fram med mjölken mamma och illa kvickt annars ger jag dig en karate spark :P

Trevlig helg på er!

Hej!

Haha blir många inlägg på natten nu, Vincent sover på soffan och har sovit sen kl 22 det är helt underbart, så borde egentligen ligga under täcket själv och slumra men som vanligt så hittar kroppen reserver och man ångar på tills det blir dags för nattmålet och man somnar med gullungen fastklistrad vid bröstet.

I alla fall kom på att tänka på en massa saker när jag satt å tittade på gamla bilder och inser att det är en massa jävla slump i att jag sitter här och är en del av en liten egen familj nu. Allting började ju med att vi flyttade till ÖSD eller ja rättare sagt till Stugun och om vi inte hade gjort det så hade jag inte börjat jobba på Bergegården. Då hade jag inte träffat Disa och Matilda (ja Peter oxå förståss) Utan dom hade jag aldrig lärt känna Sofia (Å Alex å Nea) Sen här vid Sofia är det lite stopp. För här är det hennes val som gjort att jag är världens lyckligaste just nu. Lixom tur att hon började plugga å lärde känna Kalle å Johanna. Tur att Sofia bjöd mig på fest en gång den 14/11-2009 närmare bestämt. Sen är det ju bara ännu en slump att just Kalle lyckades övertala sin polare Niklas att komma på denna fest som blev början till nånting stort!

Haha det är så sjukt när man tänker efter, bara en enda sak som hade vart annorlunda och Vincent hade inte varit här, ja vem vet ens hur jag hade mått. Alltså minns hösten 09 eller ja hela året där, jag var bitter med Peter, vi skulle aldrig hitta kärleken, allting sög, sanningen jag träffade killar på krogen, gick hem med dom, inget mer, hatade allt, hatade livet, att va ensam, tjock, misslyckad, ful, lyssnade på musik, självhatade orkade inte.

Den där festen, han skulle ju bara vara 1 av alla dom, men det var nånting mer där som lockade mig att bryta mig ut, att ta i tu med mig själv och börja leva på riktigt. Här sitter vi nu 3 år och 3 månader senare med världens finaste son, den största lyckan i världen. Framtiden är vår, jag är en helt annan person som växt fram genom dom här 3 åren. Det finns aldrig några garantier men förhoppningsvis så klarar vi att ta oss igenom alla kriser som kan uppstå i ett förhållande när man har barn.

Hej!

Har ont i hela kroppen idag har inte sovit så skönt, blev nämligen att Vincent fick ligga kvar på soffan tills Niklas skulle gå och lägga sig då han äntligen kommit till ro. Jag gick och la mig strax före 03.30 kommer Niklas och ska lägga sig, lillen knorrar och jag tänker att han är hungrig men när Niklas lagt ned honom på sängen så somnar han om. Detta  blev då att han ligger mitt på Niklas sida av sängen så vi får tränga ihop oss på min sida av sängen haha, vi har inte en så jätte stor säng så sov inte så gott dom få timmarna med sömn som det blev.

Nä vi väl klev upp så var det dags för BVC kontroll igen, så roligt att gå dit för nu när vi tagit bort skenan så kunde vi för första gången mäta honom sen han föddes hela 58, 5 cm har han blivit! Vikten hade gått upp till 4445 och huvudomfånget var nu 39 mammas å pappas stora kille <3

vid födseln var han ju 3210g 51 cm å mätte 35,5 runt huvudet så det har hänt mycket på snart 2 månader han utvecklas hela tiden och det går så fort allting, tiden bara springer iväg!

Nu har vi köpt magdroppar och ska testa på lillen idag så hoppas verkligen att det blir lite bättre, han har igen haft så ont å skrikit tills han somnat av utmattning man får ont i mamma hjärtat!

Hej!

Ja det är otroligt vad tankarna kan få fart så här på småtimmarna, tänker på allt och ingenting egentligen. Just nu tänkte jag att jag skulle dela med mig av den verkliga verkligheten.

Måndag 14/1 vi blir utskriva från BB och åker hem med ett litet knyte och ska helt plötsligt klara oss själva, utan personal som kan hjälpa oss med allting som vi inte vet nånting om. Sömnen är i pricncip obefintlig vet inte riktigt vad jag lever av bara kärlek och nån resev energi som jag lyckas hitta nånstans.

Hemma, allting är i ordning ställt Forsgrens familjen kommer och gör middag åt oss och tittar på knytet. Han har inget namn dom gosar han vaknar, skriker vill nog amma, jag får panik känner mig stressad och det går inte alls som jag tänkt, kaos i hjärnan.

Kväll vi ligger och tittar på lilla prinsen, försöker tolka gråten, byter blöjor, försöker amma, det gör ont så in i helvete, sittar ut i sovrummets blåa ljus och tårarna bara rinner, orkar inte, förstår inte, ska det vara så här? Måste på toa byta binda för sjuttioelfte gången, känner mig fortfarande öm och allting gör lite ont i hela kroppen.

Dagarna går, försker hitta en rytm, lära mig vem den här lilla männsikan är,tänker att det var så fint när han låg i magen, det var så enkelt, gråter, hatar amningen, hatar att blöda igenom bindorna, känner mig så usel och dålig som inte förstår vad knytet vill. Gråter lite mer, nej inte bara lite snarare floder. Ska det inte vara så underbart mysigt att få barn?

Svar: Ja och nej, det är verkligen inte bara gulligull det är ett helvetes jobb, det är slitigt att inte få sova, önskar att nån talat om att amningen gör ONT i början och inte bara att det tar tid att få till det hela. Kroppen är öm, fan en mindre vattenmelon som man ska trycka ut och man blöder som mens gånger tio i typ vad som känns som 100 år efter åt.

7 veckor och 5 dagar, nu har han ett namn Vincent, jag förstår hans signaler om än fortfarande det blir lite fel ibland, vi sover ikapp när det går, amningen funkar och det är ren kärlek när man tittar in i hans små ögon och håller dom små händerna.

Är så tacksam för att Niklas har stöttat mig hela tiden och finns vid min sida, hade aldrig klarat mig igenom den 1 veckan annars, ville verkligen ge upp allting och det kan vara så, det är inte konstigt, man har tusen hormoner i kroppen och känslor som är så svåra att sätta ord på.

Nån mer där ute som känner samma sak? Eller förstår vad det är jag försöker säga, någon som läser som ska bli mamma, bli inte rädd ingen känner lika, men det är inte lätt, men det är så det ska vara, att allting inte flyter på perfekt, men det är bara det att man inte vet om det, för man får bara höra om det som är perfekt. Däför kände jag att det var viktigt att skriva om det här, kommer skriva om både det bra och dåliga i bloggen.

Nu ska jag ta en nattmacka och flytta lill prinsen från soffan till sängen och hoppas på nån timmes sömn i alla fall!